När jag tänker på vad som hände den 29/9-09, den dagen förändrade mitt liv. Allt gick i kras, allt jag hade hoppas på. Men nu håller jag på att bygga upp mitt liv igen, det sägs ju att allt händer för en sak. Jag tror att jag lärde mig en läxa den dagen och dagen efter. Att jag måste vara starkare, jag trodde att jag va stark, jag trodde allt för mycket. Nu tror jag bara lite, hoppas att det räcker. Svårt att lita på folk, så jag hoppas inte allt för mycket nu för tiden. Jag vet att allt kan förändras på ett par sekunder. Du kan va så jävla lycklig, sen helt plötsligt står du där med ett krossat hjärta. Jag säger inte allt det här för att jag saknar David, det gör jag inte! Utan att jag för att jag lärde mig något den dagen. Jag skyller inte på honom, jag och han är bästa vänner idag, vilket är skit skönt!

Tänk att man inte kommer ihåg hur det är att må bra psykiskt, jag har inte mått riktigt bra på så länge. Visst jag kan må bra när jag är med någon speciellt när jag är med älsk. Men så fort jag är ensam så mår jag dåligt igen. Men jag vet inte om jag vill må bra heller. Jag är lite rädd för det om ja ska vara ärlig, klart att jag vill må bra. Svårt att förklara. Men ni kanske fattar, jag hoppas att ni gör det.

Men jag behöver er som fan, snälla släpp inte min hand nu. Ni är bäst det vet ni, förlåt att jag inte säger det så ofta. Förlåt för att jag inte hör av mig så ofta. Förlåt att jag aldrig säger att jag älskar er, men hoppas verkligen att ni vet det.

Ibland saknar man att vara liten, då livet inte va så svårt. Bara leka varje dag, men idag måste vi ta ansvar för så mycket. Allt vi gör, vad vi säger, skolan, skaffa jobb, hålla kontakt med sina vänner, kärleken. All stress, jag visste inte vad det va när jag var liten. Jag hatar att vara stressad, men det är jag typ varje dag. jag hatar det, jag hatar att det är så mycket krav i skolan. Ligger efter så jävla mycket, men jag har verkligen ingen ork att göra något. Sen sitter jag där och mår as dåligt för att jag inte har gjort ett skit. Men allt är mitt fel, mitt fel att jag inte gör något. Men om orken inte finns, vad ska man då göra? Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill gå ut skolan med min klass. Men det är så svårt att plugga när man mår så här. Det går inte att plugga, alla tankar går inte att få bort. DE VILL INTE FÖRSVINNA!

Sen måste jag börja träna, mår inte alls bra över hur jag ser ut. Men ändå sitter jag och äter en massa onyttigt och inte rör på mig. För att jag är för lat. Men jag vet att jag får mer ork till allt om jag börjar att röra på mig, men det är just det steget att gå ut och verkligen göra det som är svårt.

Alla tjejer ska vara smala och ha fin hy. Så är det, jag är varken smal eller fin hy. Killar ska ha magrutor för att bli älskad. Allt är så jävla överdrivet. Alla tjejer är inte smala alla vill inte vara det heller. Inte alla killar som har magrutor heller, om jag ska vara ärlig så tycker jag inte att det spelar någon roll om han har det eller inte. Det är inte där det sitter. Det sitter i personligheten. Tycker jag iaf, jag skulle inte kunna vara tsm med någon bara för att han såg bra ut och är dum som ett svin, då är jag heller tsm med någon som är lite mindre fin och är snäll. Man ser killen på ett helt annat sätt då. Klart att man vill ha något fint att titta på med. Men det sitter inte bara i utseendet. Det är vad ja tycker. Vi alla tycker olika.

Det är jobbigt att gå upp varje morgon och veta att det är skola, men jag måste gå dit. Jag vill dit, jag vill dit för att träffa alla som kan göra mig glad. Alla i klassen är underbara. Om jag stannar jag hemma kommer jag bara må dåligt sen på kvällen, Ångrar att jag inte gick dit. Men det är jobbigt att gå upp ur sängen. Vill ligga kvar och sova bort hela dagen. Men det kan man inte göra, man ska gå till skolan, se glad ut.

---

Just nu sitter jag och kollar på älskling i cam, han log just. Jag höll på att smälta tror ja. Han är massa fin, han är även helt underbar! Förlåt för långt inlägg, men kände för att skriva lite som jag har i mitt lilla huvud.